Inga tjockisar här!

De flesta bokälskare jag träffar får något religiöst i blicken när de pratar om tjocka böcker.

- Åhh, vad jag ääälskar tjocka böcker!

- Det ska vara tjocka böcker!

- Finns det något bättre än riktigt tjocka böcker?

Det senare retoriskt. Som om det skulle vara otänkbart att någon skulle kunna tycka annat än om tjocka böcker

Inte jag! Jag tycker om korta böcker. 200 plus/minus 40 sidor tycker jag är idealt. Eller varför inte ännu kortare? Nå, en del böcker får för allan del vara långa. Som Ringentrilogin - som gärna kunde vara något år lång, eller så - och Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. De flesta skulle dock må bra av att vara kortare.

Här är fyra små pärlor jag njutit den senaste tiden:

• Vid lärkvatten av Maria Tapaninen

’Vid en grumlig sjö, i en ålderdomlig by i de finska utmarkerna bor de sju systrarna… De lever i symbios med naturen och umgås med döda själar och kvarblivna ryssar i en kollektiv och drömlik värd.’

Där finns ängeln med två mörka födelsemärken på vänstra bröstet. Och en med vida vingar och tunga bröst.

Den blåa systern bär in vinterved. Isblommor växer i kökets fönsterglas.

Frusen dagg på gröna blad och gräs. Ispärlor täcker stigen ner till sjön. Syster vindflöjel springer där: armarna höjda i axelled, handflatorna rör vid nakna björkar och täta granar.

Också den en femkronorsbok från biblioteket.
Och jag älskar det poetiska, det trolska.
134 sidor

• Skugga-Baldur av Sjón

’I april 1868 gick ett mycket stort lastfartyg på grund utanför Reykjanes. Ombord på skeppet finner man en stor last tran, som en skänk från ovan till människorna som lever på den karga isländska kusten. Kalla kårar går längs ryggraden på de män som undersöker det förlista skeppet när de upptäcker att det fortfarande finns liv ombord. De hittar Abba, en ung flicka med Downs syndrom som hållits fången av besättningen…’
128 sidor

• Oscar och den rosa damen av Eric-Emmanuel Schmitt

’Detta är breven som Oscar, tio år, har skrivit till Gud. Det är Mamie Rose, den rosa damen som hälsar på honom på barnsjukhuset, som hittat dem…’
95 sidor

• Monsieur Ibrahim och Koranens blommor av Eric-Emmanuel Schmitt

’Momo, en liten tolvårig judisk pojke blir på 60-talet i Paris vän med den gamle arabiske butiksinnehavaren på Rue Bleue. Men saker och ting är inte vad de förefaller vara, handlaren Monsieur Ibrahim är inte arab, gatan Rue Bleue är inte blå och pojken är kanske inte jude.’
69 sidor



Trevlig Ramadan! Salam! Allah akhbar! - eller vad man nu förväntas säga till sina muslimska bröder och systrar i denna fastans och festens tid.




Kommentarer:
Emm: Tillsammans är man mindre ensam. Den är ju underbar
EvaP: Tack - igen! Jag gillar dina boktips.